Nedgången började med reformen av yrkesutbildningen under Sipiläs regering och sista spiken i kistan var nedskärningarna i finansieringen, vilket tyvärr passerat så gott som utan offentlig debatt. Åren efter reformen gjordes några trevande försök att ta upp det här till diskussion, men tyvärr begravdes ämnet under coronaåren och Rysslands anfallskrig.
Nu är det här åter ett aktuellt ämne, och det är dags att på bred front jobba för att yrkesutbildningen i Finland ska återfå sin rätta status och stoppa dagens förskräckliga kräftgång. Ännu i början av 2000-talet hade Finland obestridligen ett av världens bästa system för yrkesutbildning. Tyvärr gick det som många gånger tidigare i historien: ett fungerande system ändrades, vilket ledde till att systemet förstördes. Vore det dags att erkänna faktum och göra något åt de problem som finns?
Utöver att enbart se på nivån på finansieringen borde man även se på användningen och allokeringen av finansieringen. Finansieringen för yrkesutbildning blir framöver mer prestationsbaserad – antalet examen och examensdelar räknas, medan basfinansieringens betydelse minskar. Redan det här strider mot förlängningen av läroplikten, vilket blir tydligt när man jämför finansieringsgrunderna med den spridning i kunnandet som finns bland de som gått ut den grundläggande utbildningen när de börjar studera för en yrkesexamen. Det finns de som är motiverade och som studerar på ett smidigt sätt, men det finns ett ökande antal som har stora brister i baskunskaper, studiemotivation och livshantering, för att inte tala om arbetslivsfärdigheter. För dessa studerande är det ingen fördel att få en snabb utexaminering och en examen som avlagts snabbare än den uppställda tidsramen.
Ett kapitel för sig är de som inte är i tillräckligt bra skick för att gå i en yrkesskola. För dem finns i nuläget inget tydligt och fungerande system.
Finland var tidigare känt förutom för goda läranderesultat även för relativt små skillnader i lärandenivån, och till exempel har inte den socioekonomiska bakgrunden haft lika stor betydelse hos oss som i många andra länder. Tyvärr har vi under de senaste åren sett en sjunkande trend när det gäller det här. Utöver att läranderesultaten har försämrats har även nivåskillnaderna ökat. Inom yrkesutbildningen är brister i det nuvarande kunskapsbaserade systemet en stor bidragande orsak. Eftersom en större andel av studierna utförs inom arbetslivet är det en utmaning att uppnå ett mångsidigt och heltäckande kunnande. Arbetsplatserna är i allmänhet intresserade av specifikt kunnande som behövs i jobbet i fråga, inte av vad en hel yrkesexamen innehåller. De studerande hamnar i väldigt ojämlik position beroende på vilken slags plats för lärande de råkar få. Arbetsplatserna har även egna resultatmål. Resurserna för handledning av studerande är oftast väldigt knappa – ofta förväntar sig arbetsplatserna att de studerande redan kan mycket av det som behövs i jobbet.
Mer byråkrati för planering av studierna och visande av kunnande har föreslagits som botemedel för att studerande förvärvar olika nivåer av kunnande i arbetslivet. Om (och när) variationerna i kunnandet är stora i en grupp på tiotals studerande, är variationerna naturligtvis stora också bland utexaminerade studerande. Det är en absurd tanke att det vore möjligt att ha kontroll över denna helhet utan att kvaliteten blir lidande. När man beaktar att ekvationen dessutom innehåller det faktum att inom utbildningen för unga har de läropliktiga unga i åldern 16 - 18 år till och med i bästa fall en begränsad nivå av självstyrning och förmåga att ta ansvar för att planera de egna studierna, ser man tydligare lägesbilden med de stora utmaningar som yrkesutbildningen tampas med.
Fastän nedskärningar gjorts tilldelas andra stadiets utbildning i Finland mer än 2 miljarder euro. Med denna satsning kunde goda resultat uppnås, bara vi inte blundar för realiteterna och är beredda att åtgärda de misstag som gjorts. Nu är det dags för yrkesutbildningen att återfå sin rätta status. Finland har ett geografiskt täckande, mångsidigt och arbetslivsorienterat nätverk av utbildningsanordnare. Nu är det dags att återföra undervisningen och bedömningen till den plats där de hör hemma – skolan! Låt oss återinföra en förutseende, tydlig och tillräcklig finansiering som ger utbildningsanordnarna arbetsro. Låt oss återinföra fungerande examensgrunder som utan onödig byråkrati säkerställer en hög kvalitet på framtidens utbildning.
