Lärarskapet på universitetet är i ständig förändring. Jag undervisade första gången vid universitetet år 1996 och då var jag nästan klar filosofie magister. Jag kommer ännu ihåg färden till universitetets biblioteksbyggnad som låg i Vasa centrum. Jag hade utöver min egen väska med mig en kasse böcker, eftersom studieperiodens mål var att lära ut reglerna för källhänvisning till de studerande. Böckerna var lika många som antalet studerande, därför att de studerande utifrån ett enskilt fall – varje bok är ju särpräglad – skulle få fundera på med vilket ord en texthänvisning och således ett ställe i en källförteckning skulle börja. Jag visste i god tid hur många de studerande skulle vara. Jag hade hämtat en utskriven lista av amanuensen. Jag kommer inte längre ihåg om den här studieperioden var en sådan där de studerande i god tid kom till klassrummets dörr för att köa för en plats på studieperioden. Köandet var vanligt på den tiden och samtidigt en social händelse då de studerande fick prata om vad som hänt.
Under de 30 åren har mycket förändrats inom universitetsundervisningen, och vissa av förändringarna har jag upplevt på mycket nära håll och vissa på lite längre håll – beroende på min egen livssituation och också på olika uppgifter. Alltid har jag dock återvänt till mitt universitet. Nu lever vi i tiden efter coronapandemin, i AI-tiden. Den här tiden kan karaktäriseras som tiden efter coronaviruset, eftersom närundervisning i språk för närvarande erbjuds de som studerar för en kandidatexamen. Språkstudier för de som studerar för en magisterexamen ges huvudsakligen på distans, liksom före coronaviruspandemin.
Beskrivningarna av studieperioderna förs nuförtiden i god tid in i systemen. Efter det schemaläggs studieperioderna och förs in i Peppi, och efter det är det anmälningstid antingen på hösten eller våren. Efter anmälningstidens slut ser jag i systemet en välordnad lista med namn på studerande, och då väljs namnen till studieperioden. En lärare får från systemet en lista över studerande och kan sända till exempel startmeddelanden till studerande och föra anteckningar över vilka uppgifter som var och en gjort och över bedömningen. Fastän undervisning ges som närundervisning, används dessutom alltid plattformen Moodle för studieperiodens material och i den inlämnas uppgifter. Plattformen Moodle kan användas på många sätt och kan förstås kompletteras på olika sätt med applikationer beroende på målet för en enskild studieperiod.
AI-tiden har på ett konkret sätt smugit sig in i universitetsundervisningen på så sätt att många studerande använder AI och olika AI-applikationer och testar AI för olika syften. Universiteten har dragit upp de etiska riktlinjerna för AI-användning, och dessa behövs verkligen eftersom AI används av så många och på så många olika sätt. Det är inte alls länge sedan AI-användningen tog fart, men några studerande har redan berättat att de är trötta på allt prat om AI. Själv håller jag först nu på att sätta mig in i de förändringar som AI medför och vilka riktlinjer som gäller vid olika typer av AI-användning och hur jag kan och borde beakta AI-användning eller diskutera AI-användning med studerande. AI-användningen påverkar utöver samhälle och universitetsundervisning även annat, såsom vetenskapligt skrivande. Det fanns redan före AI-tiden program som man kunde använda som hjälp för att delvis automatiserat skriva källhänvisningar eller till exempel göra en textanalys. Nu kan man med AI automatiserat även producera text, vilket är en utmaning med tanke på textens pålitlighet (Haapanen & Rydenfelt 2025), och det medför även utmaningar för skrivandet av källhänvisningar (Rydenfelt & Haapanen 2024).
Nu under våren 2026 får jag till min stora glädje fortfarande undervisa så att jag träffar de studerande – ibland i samma fysiska rum och ibland digitalt – och vi kommunicerar som riktiga människor. Informationstekniken är bara ett verktyg som inte producerar betydelserna i kommunikationen. Det är fortfarande människorna som gör kommunikationen meningsfull.
Heli Susanna Virkkunen
Källor
Haapanen, L. & Rydenfelt, H. (2025). Generatiivinen tekoäly haastaa tiedejulkaisemisen luotettavuuden. Tieteessä tapahtuu 43 (5), 28–31. Hämtad 30.12.2025 från https://www.tieteessatapahtuu.fi/numerot/5-2025/generatiivinen-tekoaly-haastaa-tiedejulkaisemisen-luotettavuuden
Rydenfelt, H. & Haapanen, L. (2024). Kuka näin on väittänyt? Huomioita viittaamisen etiikasta [Pääkirjoitus]. Media & viestintä 47: 1, 1–4. Hämtad 13.10.2025 från
https://journal.fi/mediaviestinta/article/view/144401/101192
