Hjärta vs hjärna

Efter påsk besökte jag Krakow och Auschwitz i Polen tillsammans med en grupp studeranden. Resan var givande på många sätt. Trots ett digert och stundvis mentalt tungt program var humöret för det mesta på topp. Förutom att lära oss nytt lärde vi också känna varandra bättre. Just precis så som en resa med studeranden skall vara. Tack har efter resan kommit från såväl deltagare som deras föräldrar. Allt väl således, kunde man tro.

Som långvarig aktiv inom den fackliga rörelsen inser jag att jag rör mig i en gråzon under dessa resor.  Ersättningen jag som lärare får motsvarar inte på något vis mängden arbete som läggs ner. Lönen räcker nog till planeringen men ett dygnet runt ansvar i flera dagar räcker det inte till. Utrikesdagtraktamentet på 80 € / dag tröstar lite men är fortsättningsvis inte lön.

Att boka och betala för programmet, vilket ofta måste göras i förväg från Finland, är en intressant upplevelse i min kommun. Logiskt kan jag förstå att varje anställd eller mindre enhet hos en stor arbetsgivare inte kan ha ett eget kreditkort. I praktiken blir det dock aningen komiskt med dessa inköp, där jag först måste kontrollera med stadskansliet att personen med kreditkortet är på jobb och anträffbar. Sedan bokar jag, trycker på betala och ringer upp personen som dikterar alla nödvändiga siffror och till sist bekräftar betalningen via appen på sin mobil (som högst antagligen är personens personliga mobil). Alternativet är att jag använder eget kreditkort och skickar fakturan till kommunen som krediterar mig vid nästa löneutbetalning. Det första systemet tar tid, det andra gör att mina pengar inte finns till mitt förfogande.

Inför resan fördes sedan studerandes insamlade pengar in på mitt konto så att jag på plats i Polen kunde betala för gemensamma kostnader som spårvagnsbiljetter och museiinträden. Detta är på inget vis oproblematiskt. Dels behövs ett förtroende av föräldrar /studerande men också en tydlig kommunikation och bokföring. Och i den sämsta av världar blir det efteråt en anklagelse om försvindlade pengar. Ett spärrat kreditkort visar också på svagheten med att lärare på jobbet förväntas använda sig av egna betalkort och telefoner.

Den springande punkten blir då frågan. Varför fortsätter vi lärare att år efter år att resa med studerande under dessa premisser? Mitt svar är att hjärtat i detta fall vinner över hjärnan. Så länge allt fungerar väl fortsätter systemet med sin egen tyngd. Den dag de första problemen uppstår i form av sura miner, ifrågasättande föräldrar eller annat strul kan det vara att hjärnan får övertaget framom hjärtat. Då stannar jag hemma och undervisar om förintelsen via bilder och filmer.

Det här är dock frågor som bör lyftas fram och diskuteras för att eventuellt på sikt få en förändring till stånd.

Monia LIndholm,

FSL:s representant i styrelsen för OAJ Österbotten